Slaveri
Man skulle kunna tro att slaveri vore olagligt i dagens samhälle, särskilt i ett land som gärna vill framstå som så modernt, humant, politiskt korrekt och nästan motbjudande präktigt som Sverige.
Men så ligger det inte till, åtminstone inte när det är vår egen kära stat, kommuner eller landsting som håller i piskan.
Paralelllen mellan en slavplantage i den amerikanska södern före inbördeskriget och Sverige anno 2011 är inte alls långsökt. Man kan föreställa sig hela Sverige som en enda stor bomullsodling. Varje kommunfullmäktige är som en sadistisk förman som manar på slavarna på just sitt bomullsfält för att stiga i gunst hos plantageägaren som sitter i herrgården, alltså statsminister Fredrik Reinfeldt i Stockholm, med finansminister Anders Borg som överförman. En finansminister som lyckats bli utnämnd till Europas bästa just genom en framgångsrik politik byggd på slaveri.
Skillnaden mot slaveriet i gamla dagar är att slavkåren inte längre utgörs av en homogen, etnisk grupp utan består av arbetslösa. Arbetslös i bemärkelsen avsaknad av en avlönad tjänst, för brist på arbete upplever sannerligen inte den arbetslöse i dagens Sverige. Allra sämst till ligger den som haft det dåliga omdömet att bli arbetslös utan att tillhöra en a-kassa. Då hamnar man i socialtjänsten klor, och då är det i princip kört.
För att överhuvudtaget ha en chans att uppbära försörjningsstöd i detta förlorade, förlåt förlovade, land så krävs att man arbetar heltid. Eller i praktiken mer än heltid då eventuella klämdagar och andra tillfällen då de fria arbetarna är lediga inte räknas som lediga för en slav, naturligtvis. Faktum är att det läggs mer uppgifter på den moderna slaven, då denna utöver sina gängse arbetsuppgifter också åläggs att redovisa sina inkomster och redogöra för sin tid och sina förehavanden varje månad, innan det ens kommer på fråga att beviljas försörjningsstöd. Dessutom ska slaven själv agera kurir med diverse handlingar, och medlare mellan samhällets institutioner såsom socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Utöver att söka "riktiga" arbeten på sin "fritid".
Fritid är en annan intressant aspekt av det hela, då man som modern slav i Sverige visserligen inte låses in efter arbetsdagen. Däremot gör avsaknaden av ekonomiska medel att alla former av aktiviteter omöjliggörs, möjligtvis med undantag av skogspromenader. Ungefär som att livstidsfångar skulle ha sin cell belägen med utsikt mot stadens nöjesgata.
Som slav i gamla dagar hade man åtminstone garanterat mat och husrum, då man ville ha slavarna i gott fysiskt skick, något som inte garanteras i dagens Sverige där försörjningsstödet, som uppenbarligen baseras på normer från före depressionen, inte räcker till ens det allra nödvändigaste.
Bestraffningar för att bryta mot regler, ifrågasätta överheten eller inte uppfylla sin arbetskvot är lika förekommande i dagens samhälle som någonsin förr: indraget försörjningsstöd är i förlängningen en lika fysisk och förnedrande bestraffning som piskan. Faktum är att gamla tiders slavägare åtminstone hade skäl att vara rädda om sina slavar då man investerat pengar i dem och de sågs som en tllgång, medans den moderne slaven endast ses som en belastning för samhället.
På vikingatiden hade man slavar i det dåvarande svenska samhället. De kallades trälar, och utgjorde en samhällsklass där träldomen gick i arv. Men de trälarna hade åtminstone en klasstillhörighet och en yrkestitel att vara stolta över. Hade man dessutom riktig tur kunde man bli offrad till gudarnas ära, något som den moderne slaven inte kan hoppas på, då den inte eisterar officiellt.
Men så ligger det inte till, åtminstone inte när det är vår egen kära stat, kommuner eller landsting som håller i piskan.
Paralelllen mellan en slavplantage i den amerikanska södern före inbördeskriget och Sverige anno 2011 är inte alls långsökt. Man kan föreställa sig hela Sverige som en enda stor bomullsodling. Varje kommunfullmäktige är som en sadistisk förman som manar på slavarna på just sitt bomullsfält för att stiga i gunst hos plantageägaren som sitter i herrgården, alltså statsminister Fredrik Reinfeldt i Stockholm, med finansminister Anders Borg som överförman. En finansminister som lyckats bli utnämnd till Europas bästa just genom en framgångsrik politik byggd på slaveri.
Skillnaden mot slaveriet i gamla dagar är att slavkåren inte längre utgörs av en homogen, etnisk grupp utan består av arbetslösa. Arbetslös i bemärkelsen avsaknad av en avlönad tjänst, för brist på arbete upplever sannerligen inte den arbetslöse i dagens Sverige. Allra sämst till ligger den som haft det dåliga omdömet att bli arbetslös utan att tillhöra en a-kassa. Då hamnar man i socialtjänsten klor, och då är det i princip kört.
För att överhuvudtaget ha en chans att uppbära försörjningsstöd i detta förlorade, förlåt förlovade, land så krävs att man arbetar heltid. Eller i praktiken mer än heltid då eventuella klämdagar och andra tillfällen då de fria arbetarna är lediga inte räknas som lediga för en slav, naturligtvis. Faktum är att det läggs mer uppgifter på den moderna slaven, då denna utöver sina gängse arbetsuppgifter också åläggs att redovisa sina inkomster och redogöra för sin tid och sina förehavanden varje månad, innan det ens kommer på fråga att beviljas försörjningsstöd. Dessutom ska slaven själv agera kurir med diverse handlingar, och medlare mellan samhällets institutioner såsom socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Utöver att söka "riktiga" arbeten på sin "fritid".
Fritid är en annan intressant aspekt av det hela, då man som modern slav i Sverige visserligen inte låses in efter arbetsdagen. Däremot gör avsaknaden av ekonomiska medel att alla former av aktiviteter omöjliggörs, möjligtvis med undantag av skogspromenader. Ungefär som att livstidsfångar skulle ha sin cell belägen med utsikt mot stadens nöjesgata.
Som slav i gamla dagar hade man åtminstone garanterat mat och husrum, då man ville ha slavarna i gott fysiskt skick, något som inte garanteras i dagens Sverige där försörjningsstödet, som uppenbarligen baseras på normer från före depressionen, inte räcker till ens det allra nödvändigaste.
Bestraffningar för att bryta mot regler, ifrågasätta överheten eller inte uppfylla sin arbetskvot är lika förekommande i dagens samhälle som någonsin förr: indraget försörjningsstöd är i förlängningen en lika fysisk och förnedrande bestraffning som piskan. Faktum är att gamla tiders slavägare åtminstone hade skäl att vara rädda om sina slavar då man investerat pengar i dem och de sågs som en tllgång, medans den moderne slaven endast ses som en belastning för samhället.
På vikingatiden hade man slavar i det dåvarande svenska samhället. De kallades trälar, och utgjorde en samhällsklass där träldomen gick i arv. Men de trälarna hade åtminstone en klasstillhörighet och en yrkestitel att vara stolta över. Hade man dessutom riktig tur kunde man bli offrad till gudarnas ära, något som den moderne slaven inte kan hoppas på, då den inte eisterar officiellt.
Kommentarer
Trackback
